I serieavslutningen mot Ursvik såg vi länge fram emot att avsluta på topp, och därmed säkra tredjeplatsen i serien. Det siktade vi förresten på ända in i matchens sista minut, men problem uppstod längs vägen…

Sjukdomar, skador och nya helgjobb för många av våra unga spelare gjorde hastigt och lustigt att vi kom till spel med en matchtrupp bestående av endast 11 tappra spelare. Helt overkligt. Precis innan matchstart noteras dessutom att Amanda börjar halta. Inget allvarligt, tycks det…

Vi drar igång matchen och vi är litet passiva känns det som. Amanda linkar, men från sidan ser det ut som att det börjar släppa. Skönt. Ursvik spelar långt och vi försöker rulla, precis som väntat. Planen är svårspelad, lika såklart för bägge lagen, men vi gynnas definitivt inte av att det är svårt att få igång passningsspelet. Gradvis tar vi över mer och mer, och därför kommer det som en kalldusch att vi straffas för ett missat uppspel vilket leder till skott utifrån och 1-0 till Ursvik. Det tar oss ytterligare en kvart att börja sätta passningarna, vi missar för mycket istället för att ta hand om bollen med ett extra tillslag och på så sätt hitta mer av ett lugn i spelet.

I mitten av halvleken tilltar Amandas linkande igen. Hon kan långt ifrån göra sig själv rättvisa, vilket känns smärtsamt eftersom hon dagen till ära spelar centralt på mitten. Trots det gör hon nytta genom att smart spela på ett tillslag, samt att hon gör en kraftinsats i defensiven med att täcka yta. Med kvarten kvar landar Amelie snett och stukar foten kraftigt. Vi avslutar således halvleken med sisådär nio och en halv spelare.

I paus kollar vi Amanda och beslutar oss, trots att hon vill strida vidare, för att vila henne för att inte riskera att förvärra det som hände just innan avspark. Därmed är vi nere i nio spelare.

Laget formeras i en 4-3-1-formation; en variant som sällan skådas i seniorsammanhang. Vi beslutar oss för att jobba stenhårt för varandra. Att bli mer noggranna i passningsspelet. Och att lita på att vi, om vi håller tätt, ändå kommer att kunna skapa chanser via omställningar när vi väl bestämmer oss för att läge dyker upp.

Vi flyttar runt litet i uppställningen för att optimera våra möjligheter, och gör en efter förutsättningarna riktigt, riktigt bra halvlek. Hela laget står upp förnämligt, med våra mittbackar Lova och Julia som mest lysande stjärnor. De två var vassa redan i första, men andra var bättre ändå. Aggressivt när så krävdes, följsamt när det var rätt, och dessutom bra med bollen.

Framåt hände inte jättemycket första kvarten, men sedan började vi skapa lägen. Moa träffar ribban. Där tänkte någon kanske att detta skulle bli vår enda chans, och det tog kanske 7-8 minuter därefter innan vi verkligen började pressa på. Under matchens sista fjärdedel driver vi på framåt. Vi är nära gång på gång. Ett antal hörnor skapas, utöver ett par bra lägen vi faktiskt tror ska innebära mål. Ida jobbar hårt, och Clara likaså, och ser dessutom väldigt vassa ut. Men, inget mål.

Ännu en hörna i minut 82 – och underbart, Clara knoppar snyggt in den. Så otroligt starkt, med två spelare färre. En poäng ger oss dessutom tredjeplatsen!

Ursvik skaffar sig hörna i minut 86. Vi tycks få bort den, men efter ett par studsar når den en motståndare i straffområdet. Ridå ner, 2-1 till hemmalaget. Vi gör ett försök att resa oss igen sista tre minuterna, men uddamålsunderläget står sig.

Efter matchen gratulerar ett antal av Ursviksspelarna oss till en strålande insats. En bragd av oss att stå upp så mot Ursviks 15 spelare… Men oj så tungt att behöva tappa till 1-2 precis i slutet efter den smått omöjliga andra halvlek vi presterade.

Stort tack till samtliga 11 spelare. Var stolta över er arbetsinsats! Tapperhetsmedalj till Amanda som vi fick tvinga av planen i paus, och som sagt, ett extra omnämnande till Julia, Lova och Clara för strålande insatser, inte minst under de sista 45 minuterna.

Därmed slutade årets säsong med en fjärdeplats i serien. Vi har precis som ifjol visat att vi är ett topplag. När vi är som bäst är vi riktigt starka. Även om vi har en högre lägstanivå än ifjol behöver vi lära oss att undvika de djupa dalar vi ibland hamnar i, vilket främst kan undvikas genom att spela litet enklare. Att bli ännu starkare fysiskt är en annan del – något vi dock förbättrat avsevärt under året.

Tack till motståndare, domare och publik för 2023. Nu väntar fortsatt träning och någon omgång i Victoria Cup under senhösten, innan vi sätter siktet mot 2024.